mafu.blogaholic.se

Lejon Kungen från 1994 med regi av Roger Allers och Rob Minkoff. Rösterna bakom den här filmen på den engelska versionen är James Earl Jones, Jeremy Irons, Matthew Broderick och Jonathan Taylor Thomas. 

Av alla animations klassiker från Walt Disney, är det nog ingen som är mer hyllad än Lejon Kungen. Detta är vad jag tycker är ett fantastiskt konstverk. 

Lejon Kungen börjar med en fantastisk inledning. Filmens öppningsnummer, "The Cirle of Life," är utomordentligt. Låten varar i runt fyra minuter, men från första ljudet, är publiken golvad. Inte ens National Geographic kan fånga något sådant som är vackert och dramatiskt. 

Handlingen som vi följer är inte majestätiskt, men filmen måste berätta en historia. I Afrika tar historien plats i, där lejonen bestämmer. Deras kung, Mufasa (James Earl Jones) har precis blivit välsignad med en son, Simba (Jonathan Taylor Thomas), som går först av hans farbror Scar (Jeremy Irons) som nästa i kö för tronen. Scar är ursinnig, och försöker smida planer för att ta över tronen han själv. Efter en tragedi som förekommer blir Mufasa mördad, Scar övertalar Simba att fly, och lämnar honom själv som kung. Simba blir uppväxt själv i djungeln, där han lär sig att han kan rymma från hans förflutna, men han kan aldrig undfly det. 

Under tiden när man kollar på den, är det uppenbart att Lejon Kungen är väldigt olik ens föregångare (och efterträdare). Den här episka historian medföljer mer dramatisk kraft än alla de andra Disney filmer gör ihop. Det är verkligen några sorglösa moment, det är inget att förneka att den mörka draman tar upp en majoritet av historien. Detta är ingen film för bara den yngre målgruppen, det är en film som berör alla målgrupper. 

Skådespelarnas röster är fenomenala. Jonathan Taylor Thomas ger en stor dos av osäkerhet till den unga Simba. Hans äldre motsvarighet, röst av Matthew Broderick, är jämlik. Han är äldre, men inte mer omogen. Rösterna är så grymt lika så det är svårt att inte tro att det är samma karaktärer på olika åldrar. Även Mufasa som James Earl Jones står för rösten med kunde knappast bli mer rätt. Hans barytona röst ger Mufasa en kvalité av stor makt och visdom, det är ingen frågan om att hans roll är kung. 

Disneys animerade kännetecken är bäst känt för deras underbara illustrationer. Färgerna är rika, och målningarna är skarpa och vackra. Utan tvekan ett underbart konstverk som Disney kan vara mycket stolta över. 

Alltigenom Disneys gyllene år av animation, har filmerna varit musikaler. Lejon Kungen är inte något annorlunda, och sångerna är briljanta. "Can You Feel the Love Tonight" är en av de låtar som kännetecknar Lejon Kungen som även vann en Oscar, så Elton John kan känna sig väldigt glad över låten som är så pass älskad. 

Lejon Kungen är inte felfri, men under de första gångerna man ser filmen är dem inte märkbara, och dem allra yngsta märker nog aldrig dem. I alla fall enligt min åsikt, den bästa Disney filmen som gjorts. En film man är uppvuxen med. Om ni verkligen inte på något konstigt sätt inte sett den här underbara filmen, så se den verkligen. Mitt betyg är en stark 4/5.  

Der Untergang (Undergången) från 2004 med Oliver Hirschbiegel på regi. Filmens huvudskådespelare är Bruno Ganz som spelar den ondskefulla Adolf Hitler. 

I flera år tillbaka har krigsfilmer givit oss en nytt sätt att visa en fullständig naturlighet av krig. Till exempel "Saving Private Ryan," och "Black Hawk Down," där vi har sett de realistiska bilderna hur en soldat står ut med inte enbart på slagfältet, men vad dem får med sig långt efter slaget har slutat. Hur som helst, "Der Untergang," en tysk film som blivit nominerad till en Oscar för Bästa Utländska Film år 2005. Ur filmen ger den ett unikt perspektiv hur Hitler genomgick under dem sista dagarna innan hans död. 

Filmen är baserad av boken "Inside Hitler's Bunker" av Joachim Fest, "Der Untergang" kan beskrivas av ett ord, chockande. Den sista gärningen i den hårresande handlingen av Det Tredje Riket utspelas sig likt en kult. Så många män och kvinnor som svor sin lojalitet till Hitler tog sitt liv genom att skjuta sig själva i huvudet eller inta en gift kapsel. Men Hitlers vansinne är rysligt fängslande. Han ändrar sin åsikt och uppfattning av ren impulsivitet. 

Hitler är återskapad av det enastående prestationen av Bruno Ganz. Han både fångar rörelserna, rösten, och även skakandet av Hitlers hand så grymt bra, som om publiken nästan tittar på diktatorn han själv. Vi är ofta kvar med rysningar i ryggraden på grund av hur realistisk Ganz avbildning är. 

I den mest besvärande scenen förekommer då Magda och Joseph Goebbels förgiftar deras barn i namnet av deras fosterland. En av deras barn, en flicka i runt 10 års ålder, har en gnutta av vad som händer. Hon vägrar ta drycken som hon blir tilldelad, men blir tvingad att dricka det av hennes mor och vakt. Tycker den delen är riktigt fängslande och hemsk. 

Jag tycker allt faller på plats i Der Untergang. Både manus, regi, skådespel utan tvekan om det, musiken, rekvisitan, fotot och ljuset som kan diskuteras då jag tycker på vissa ställen hade de behövt lite mer ljus. Filmen är en av dem mest mäktigaste filmerna jag någonsin sett. Ganz spelar som han är född till rollen, den bästa rolltolkningen jag skådat. 

Jag kan tycka att det är ganska svårt att skriva om bra filmer då man nästan blir efter en sån film där jag knappt kan få fram ord hur bra den är. Filmen räddade helt klart min kväll! Betyget behöver jag väl inte ens skriva?

The Dark Knight från 2008 med regi av Christopher Nolan. Filmen har skådespelare som Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine, Gary Oldman, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman, Aaron Eckhart, William Fichtner, Cillian Murphy och Eric Roberts. Den här filmen är en fortsättning av Batman Begins som även Christopher Nolan stod för regin. 

Jag tror jag väntade ett och ett halvt år för denna film att släppas på bio och hade fruktansvärt höga förväntningar. Jag gick på bion och hade mycket att smälta, men jag tyckte den var riktigt bra, men efter den hade släppts på DVD/Blu-ray köpte jag den. Jag kollade på filmen ett antal gånger och la verkligen märkte till de otroliga detaljerna som Christopher Nolan gör utmärkt i filmen. 

Batman höjer sina insatser i sitt borgerliga krig mot brottsligheten. Han får hjälp av löjtnant Jim Gordon (Gary Oldman) och distriktsåklagare Harvey Dent (Aaron Eckhart). Partnerskapet visar sig vara effektiva, men de befinner sig snart offer för ett styre av kaos som utlöses av den ökände kriminella geniet, Jokern. Han låter dig komma innanför ditt huvud med hans historier av hur han fick sina ärr, det får dig att skratta åt hans sjuka skämt, och får dig snart att undra varför du skrattar. Batmans kamp mot Jokern blir djupt personlig och tvingar honom att konfrontera allt han tror och förbättra sin teknik för att stoppa honom. Men han står nu inför ett val om Rachel Daws eller Harvey Dents överlevnad som kan ändra allt. 

Heath Ledger som spelar Jokern gör sin sista och absolut mest briljanta prestation någonsin i The Dark Knight. Han var väl förtjänad av sin Oscar, som han dock inte kunde ta emot på grund av hans död. Jag tror ingen hade kunnat spela Jokern lika bra som han gjorde, helt genialt. Christian Bale tycker jag även gör ganska bra ifrån sig, men hans "mörka" röst kan vara lite för mycket ibland, men oftast så tänker man inte på det överdrivet mycket för att man är så insatt i filmen. Tycker i övrigt att de flesta skådespelarna i filmen agerar väldigt bra, men det är nog för Christopher Nolan vet kanske hur man pushar dem, för att få så bra resultat som möjligt. 

Det väldigt lojala manuset skrivet väldigt duktigt av Jonathan Nolan (Christopher Nolans bror) har gjort ett mästerligt jobb. Karaktärerna är med rik natur och historia. Jag har själv inte läst serietidningarna dock. Filmen är realistiskt på ett sätt och det gör filmen mer trovärdig. Dessutom är de faktum att manuset är realistiskt gör det helt otroligt, när du förväntar dig att se en superhjältefilm när du går in på bion eller ser den på blu-ray och efter märker du att det är bara en episk kriminell historia. Då den är två timmar och 32 minuter lång. Ja, den är lång, men det går väldigt snabbt och du kommer önska att det fanns mer. 

Givetvis hade inte denna film varit möjlig utan det andra geniet Nolan, Christopher Nolan. Som Memento, att han vet hur man regisserar en film. De dramatiska scenerna är engagerade och action sekvenserna är uppskakande och kommer få dig att njuta under filmens gång. Alla action sekvenser är realistiska, och CGI är använt enbart när det verkligen behövts. Det är sånt man kan få se av extra materialet som man har sett ett antal gånger. Nolan kommer aldrig göra mig besviken, det känner jag. 

Kinematografin i filmen är helt lysande med de mest storslagna scenerna någonsin valt. Gothams "Hong Kong" är bred men ändå är det en mörk aura av kriminalitet och korruption omkring dem. Det smälter verkligen bra i den filmen, vilket ger en distinkt och unik look. Detta är helt enkelt det bästa Gotham City av Batmanfilmerna. Wally Pfister har gjort ett utomordentligt arbete. 

Givetvis får vi inte glömma det otroliga soundtracket av James Newton Howard och Hans Zimmer. Med dem här talangerna, är soundtracket oförglömligt. Det ger en mörk bild utav Gotham City som även pumpar upp filmen riktigt mycket. 

Om man sammanfattar denna film så är detta ett mästerverk. Det är utan tvekan den bästa Batmanfilmen någonsin. Har ni inte sett denna film? Ja, vad väntar ni på! Och jag tror det är dags för min 20:e gång att titta på den här underbara filmen. Betyget blir en väldigt stark 5/5. 

Thelma & Lousie från 1991 där Ridley Scott står för regin. Skådespelarna i filmen är Susan Saradon, Geena Davis, Harvey Keitel, Michael Madsen, Christopher McDonald samt Brad Pitt som har en liten roll. Detta är en riktig girlpower film som jag gillade skarpt. Två timmar och nio minuter får man njuta av filmen som går fort.

Thelma & Louise levererar en skön känsla av girlpower "jag kan göra vad jag vill". Jag tycker skådespelarinsatserna är riktigt bra och filmen har en utomordentligt manus skriven av Callie Khouri, som han även vann en Oscar för. Den har många sköna citat som "You finally got laid properly, I'm so proud." Dock skulle den här filmen blivit till skräp om inte de fanns kompetenta skådespelare. Men de lyckas att skapa något vackert av det när stjärnorna Geena Davis (Thelma) och Susan Saradon (Louise) agerar framför kameran. 

Thelma och Louise lever ett liv som de inte är nöjda med, en dag så gör dem en plan för att åka iväg från allt. Snart går allt över styr för kvinnorna, och när de skapar problem för dem själva efter att ha dödat en man, börjar det roliga. Efter den tiden av incidenten börjar filmen bara bli en riktigt skön roadtrip där roliga saker händer under tiden. 

Davis och Saradon delar ett bra band av vänskap i filmen. Thelma och Louise är bästa vänner, men helt olika karaktärer i sig. Men det är andra i castingen som också behöver vara i rampljuset tycker jag. Jag gillade Brad Pitts karaktär i filmen. Han spelade en kriminell snubbe som var på rymmen efter att ha rånat några affärer. Även Harvey Keitel som spelade polis vid namnet Hal. Hans genuina intresse för att ta reda på situationen med tjejerna, inser nu att de är extraordinära kvinnor, i en extraordinär situation.

"Thelma & Louise" är väl regisserad av Oscar vinnaren, Ridley Scott. Jag kände att han gjorde roadtrip filmen till något väldigt intressant, vad som händer i varje situation de hamnar i. Den är inte det vanliga gamla tråkiga förutsägbara filmen. Scott gör också det bättre med Thelma och Louise täthet som individer. 

Jag gillade även platserna de spelade in filmen i, den visar de vi brukar se. Den delen i USA, i väst där alla filmer får det att se ut som en tråkig plats att vara på till något roligt istället. 

Jag gillade filmen skarpt helt klart. Filmens soundtrack gjorde mig på bättre humör, det är tack vare Hans Zimmers insats som gjorde filmen ännu bättre. Filmen får en riktigt stark 4/5.

The Conversation (Avlyssningen) från 1974 med Francis Ford Coppola på regi och skådespelare som Gene Hackman, John Cazale, Harrison Ford och Robert Duvall. Detta är en film som verkligen kräver tålamod, de mesta händer inte förrän i slutet av filmen. 

Francis Ford Coppolas film The Conversation var en av hans stora filmer som 70-talet skriven och regisserad av han själv, han ska verkligen ha stor credit för hans status som en kreativ, lyckad experimental filmskapare av den nya vågen av Amerikanska regissörer under 70-talet. The Conversation är en persons historia av en övervaknings man vid namnet Harry Caul, spelad av Gene Hackman. Efter att ha fått ljud från en konversation mellan en man och en kvinna som pratar om ett mord, eller ett som kan hända, försöker han tyda några röriga ord ur konversationen som sedan sätter honom in i ett tillstånd av paranoia att hans jobb har orsakat mord förut. 

Det som är så fascinerande om meddelandet av The Conversation att den är en sån enkel handling och utvecklingen är som en thriller, men ändå sättet Coppopla använder Hackman för att handlingens tema av skuldkänsla, privatliv, rädsla, ensamhet och så vidare som får in betraktaren i psykologi av denna karaktär. 

Harry Caul som spelas av Hackman spelar otroligt bra, och jag är inte förvånad. Han levererar sorg, bitterhet, ödmjukhet och ånger med övertygelse om att en annan skådespelare kanske inte förstått. 

Den är riktigt bra, men som sagt man måste verkligen ha tålamod. betyg: 4/5.

This Boy's Life är en drama-biografi från 1993 med regi av Michael Caton-Jones. Med skådespelare som Robert De Niro, Ellen Barkin, Leonardo Di Caprio, Jonah Blechman, Eliza Dushku och Chris Cooper. Den här filmen blev igår faktiskt en av mina favoriter. Detta är Di Caprios stora genombrott, som visade hur bra skådespelare han var för sin unga ålder. 

Filmen är en självbiografi av Tobias Wolff när han och sin mor led under fem års tid i helvete med denna landskapsman-man bunden i den lilla stadsmentaliteten av Concrete, Washington under 50-talet. "I Know a Thing or Two, About a Thing or Two." som Dwight (De Niro) säger upprepande gånger under filmen. I själva verket är det allt han gör att tala i klichéer och det är gjort mycket tydligt att hans nivå av okunskap om världen utanför är skrämmande. 

Det sätter honom i kontrast med styv sonen (Di Caprio) som är en smart kille och kapabel att gå till ställen med rådgivning. Dwight är inte om att ge rådgivning, han bara klagar av avundsjuka. 

Di Caprios prestation är helt briljant och även De Niro. Man får gåshud av deras skådespel. Trodde jag hade sett nästan alla bra filmer med De Niro, men jag hade visst fel. Detta är en av hans bästa! Att den är en självbiografi av hur Tobias Wolffs liv är sorgligt faktiskt, man blir jäkligt rädd av hur folk kan uppföra sig. Filmen kommer nog skaka om dig lika mycket som den gjorde med mig. 

Mitt betyg av filmen är 5/5. 

The Bourne Identity är en action thriller från 2002 med regi av Doug Liman. Och med skådespelare som Matt Damon, Franka Potente, Chris Cooper, Clive Owen och Brian Cox. Detta är också en utav mina absoluta favoriter, och jag tycker även det är en av Matt Damons bästa roller. Filmen är tagen ur boken "The Bourne Identity" skriven av Robert Ludlum. 

Karaktären i filmen är Jason Bourne som spelas av Matt Damon. Vid filmens start är han funnen i havet flytandes runt med kulor i hans kropp och ett bankkontonummer inplanterat i hans höft, dock har han minnesförlust. Men lyckligtvis, under hans försök att hitta sin identitet börjar saker komma tillbaka till honom. Skicklighet, som han har nytta av för att undvika fiender och besegra de flesta människor i brutalt imponerande med hand till hand kamp. Efter en Incident på Amerikanska ambassaden, börjar det allt mer klarna att hans förflutna lämnar honom i farliga situationer. Men han får lift av Marie som spelas av Franka Potente till Paris för att ta reda på mer om hans förflutna.

Damon's skådespel är verkligen superbt här, det är övertygande att han inte kan styra sig själv utan går in på en slags autopilot för att klara sig undan alla problem. Potente är helt okey för den kvinnliga rollen, kunde dock önskat bättre, men det blir ändå trevligt och man stör sig inte överdrivet mycket på det. Och för rollerna med Brian Cox och Chris Cooper blir det en hyfsad prestation. 

Allt är här, ironiskt nog, framfört med stil. Action sekvenserna är adrenalin-pumpade, det är en sekvens av en biljakt som rankar upp filmen och under handlingen blir det mer intressant och fullt av små twistar som Liman gör perfekt. 

Det är ingen tvekan när jag säger att det är en av de bästa actionfilmerna som har en originell handling. Det är bara att se filmen om ni inte redan har gjort det, för ni kommer inte bli besvikna! Betyget blir självklart 5/5.

The Untouchables (De Omutbara) från 1987 som Brian De Palma regisserat med Kevin Costner, Sean Connery, Andy Gracia, Robert De Niro och Charles Martin Smith i rollerna. Detta är en av dem bästa gangster filmerna som finns i min personliga åsikt. En del kommer säkert inte hålla med mig eftersom de flesta föredrar Gudfarern triologin eller den realistiska filmen Mafiabröder. 

Här är några anledningar varför den är så bra. För det första så är "The Untouchables" så sjukt underhållande. Alla dem flesta andra filmerna har olika mål, men ändå gillar jag en djup och briljant historia, men när jag ser en film är första målet att bli underhållen och i grund och botten så gör ingen annan film det bättre än "The Untouchables". Det betyder dock inte att "The Untouchables" är någon halv bakad action komedi. Nej, det är något genuin känsla och riktigt historia i den här filmen. Historien är som de flesta vet, löst baserad på de verkliga händelserna under förbuds perioden med alkohol i USA under 1920-talet. 

Skådespelet är inget annat än briljant. Detta är utan någon tvivel Kevin Costners bästa roll. Vissa har antytt att han verkat stel och inte kunna porträttera känslan av karaktären och då undrar jag: Tittade vi på samma film?! Han är 100 procent trovärdig hela vägen under filmens gång. I början verkade han lite för mycket jag-vill-göra-något-bra typen av karaktär, men under filmens gång är börjar han riktigt utveckla och blir mer och mer känslomässigt involverad i vad han gör. Han sträcker till och med ut sina regler som han var så hårt fäst vid. Robert De Niro är grymt bra under filmen också, han stjäl alla scener han är med i, och visar den överdrivna kvalitén till karaktären. Men filmens bästa prestation går till Sean Connery dock. Inte bara att han stjäl alla scener som han är med i, men han ger en viss obeskrivlig någonting till karaktären som han alltid alltid gör i varje situation du känner med honom. Han fick en Oscar för sin prestation.

Filmen har även ett minnesvärt soundtrack från den legendariska Ennio Morricone som nog är mest känd för arbetet han gjorde till western filmen "Il buono, il brutto, il cattivo." som Sergio Leone regisserade. Men i min åsikt är detta en av hans stora verk. "Four Friend" och "Ness And His Family" från soundtracket till "The Untouchables" är underbara!

Synopsis: Kritikerna och publiken är överens-Brian De Palmas film "De omutbara" är ett mästerverk som måste ses. Det är en strålande, våldsam och överväldigande skildring av den maffiaboss som styrde Chicago under förbudstiden... och den man som svor på att få honom på fall. I den klassiska konfrontationen mellan det onda ser vi Robert De Niro som gangstervärldens kung Al Capone, Kevin Costner som FBI-agenten Eliot Ness och Sean Connery som Malone, den polis som lär Ness hur man besegrar maffian: skjut snabbt och skjut först.

Om ni inte har sett filmen innan då är den här ett MÅSTE! Mitt betyg är 5/5.

Tequila Sunrise från 1988 med Mel Gibson och Kurt Russell har jag idag kollat på. Mel Gibson är en talangfull skådespelare, men filmen känns stel och en sämre kopia av Leathal Weapon. Dock spelar Mel Gibson knarklangaren i den här. Musiken är underbar i alla fall och lyfter filmen till ett lite högre betyg, men handlingen är trist. Den är mer en drama/romantisk film, så kan nog vara mysigt en fredagskväll med en tjej vid sidan om sig. 

Synopsis: McKussic säljer droger men vill helst sluta och börja leva ett vanligt liv. Hans bästa vän, Nick Frescia, som är polis får i uppdrag att undersöka vad han egentligen håller på med. För att få reda på så mycket som möjligt börjar han tala med Jo Ann, en flicka som McKussic är lite förälskad i. Men Nick faller också för Jo Anns charm, och vänskapen mellan honom och McKussic är i fara. Problemen blir inte mindre av att det snart kommer en knarklangare vid namn Carlos till stan för att göra en stor affär.

Har inte så mycket mer att säga om den här filmen. Betyget för den här filmen ger jag 2/5.

The Good Shepherd, Den Innersta kretsen som den heter på svenska är ifrån 2007 som Robert De Niro regisserar. Castingen i den här filmen är inte att leka med då Robert De Niro, Matt Damon, John Turturro, Alec Baldwin, Joe Pesci och Angelina Jolie spelar i. Det är Eric Roth och De Niro som skrivit manuset och dem gör det med skicklighet som de lyckats illustrera maktspelet förr i nationerna emellan. Detta är en film om människornas mörka sidor, rädsla, sorg och svek samt död. Skådespeleriet är riktigt bra men Angelina bjuder på en osäker instats i början, men bättrar sig. Vissa tycker filmen är lång och tråkig, men jag finner den verkligen riktigt intressant därmed inte långtråkig. Det är allt fler rutinerade skådespelare som börjar med att regissera. Clint Eastwood, Sean Penn och George Clooney har ju redan gjort det, och nu väljer fler att göra samma sak. 

Synopsis: Edward Wilson (Matt Damon) är en ung man med hög moral och medlem i Skull and Bones, Yaleuniversitetets hemliga och prestigefulla förening. Han värdesätter ära och diskretion, egenskaper som gör att han blir rekryterad till den nystartade Central Intelligence Agency – CIA. Det är mitt under det kalla kriget och andan på CIA är genomsyrad av paranoia och misstänksamhet. Edwards höga ideal börjar luckras upp.

En riktigt snygg och välgjord film därför ger jag den här filmen en stark 4/5.

The Towering Inferno från 1974 med Paul Newman och Steve McQueen har jag nyss tittat på. En riktigt blockbuster alltså, effekterna var bra för att vara på den tiden. Den vann trots allt tre Oscars för bästa filmredigering, bästa originella låt("We May Never Love Like This Again") och bästa kinematografi. Jag tyckte inte riktigt om filmen måste jag säga, visst effekterna var bra och ljudet etc. Men dialogerna är förfärliga ibland som t.ex. 

James Duncan: How bad is it?  Halloran: It's a fire. All fires are bad

James Duncan: Give me the architect that designed you, and who needs Doug Roberts? Susan: I do.

Men det stoppar inte filmen för att vara en bra film ändå, men det är sånt som drar ner betyget lite. Den är en underhållande film som ibland är hårresande på vissa ställen. Steve McQueen är ju cool som vanligt, gillade även Paul Newmans insats i den här filmen. 

Synopsis: Arkitekten Doug Roberts återvänder från semestern och ser att en skyskrapa han ritat nästan är färdigbyggd. Han går på en cocktailfest i skyskrapan men oroar sig för att byggnadsarbetarna inte följt hans instruktioner fullt ut. Till allas förskräckelse får han rätt när en kortslutning sker och byggnaden börjar brinna. Tillsammans med brandchefen Michael O'Hallorhan försöker han bekämpa den till synes oövervinnerliga elden.

Se filmen som jag gjorde en söndag, när du har trist och bra med tid att fylla ut med. Betyget jag ger för den här filmen är 3/5.

Alltså det kliar i fingrarna, nära ett beroende. Men det är väl inget fel med det kanske? Man blir ju helt blogaholic ;). American Psycho ja som titeln avslöjar, vad är det? Kan det vara en film tro? Javisst, självklart är det en film. Vad förväntar man sig egentligen att det skulle vara? 

En absolut favorit ur mitt arkiv av filmer som jag älskar. Det är faktiskt en tjej som regisserat den här grymma filmen och hon heter så mycket som Mary Harron. Filmen är tagen ur en novell som Bret Easton Ellis har skrivit. Jag har själv inte läst boken ännu, vilket är väldigt dåligt av mig tycker jag. Boken skall vara mycket brutalare. Castingen består av Christian Bale, som verkligen kan spela många olika roller och visar att han inte är någon Harrison Ford typ (jag är ett stort fan av Harrison Ford och jag försöker inte på något sätt dissa honom egentligen), han är väldigt samma i varje film han är med i. Kanske är det hans egna fel också att han inte har tagit lite "annorlunda" roller. Men han tjänar ju bra med pengar på att rida hästen som Indiana Jones eller hjälpa presidenten ur farliga situationer, men nu ska vi inte fokusera allt på Ford. 

Dem andra som spelar i filmen är Jared Leto, Justin Theroux, Josh Lucas, Bill Sage, Chloë Sevigny och Reese Witherspoon (som vi alla kanske känner till) samt Willem Dafoe som dyker upp lite i filmen. Det som gör mig glad i den här filmen är den svarta humorn, som inte dem flesta gillar dock. Utseendet är en viktig faktor på Wall Street samt vem som har snyggast visitkort. Inget är nog. Pengar, sex, droger, social status, det är alltid någon som har mer och alla andra förväntar sig ifrån dig att kämpa hårdare. 

Se inte den här filmen som en skräckfilm, utan se den som en komedifilm och drama. Jag tycker den här filmen är väldigt underskattad både på Imdbs rating, men den stämmer inte så bra ändå. Filmen är en riktigt rolig satir, men under den svarta humorn ligger ett meddelande som är för sant och för deprimerande för att riktigt njuta av den. Detta meddelande, i kort, som Bateman, brilliant porträtterar i den här filmen som säger "The inside doesn't count". Bateman som är tom på insidan, som han berättar ibörjan av filmen, kan även hålla uppe fasaden för att visa sig normal, lyckad affärsman. Men det är inte speciellt lätt att hålla uppe den här fasaden, men när Bateman är villig och i begäran att erkänna hans grymhet, är han inte kapabel till att göra detta. Han lever i ett samhälle där ingen vet hans namn eller förväxlar honom av en annan. 

Filmen blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den, och jag kan verkligen inte sluta titta på den här filmen. Ett mästerverk i mina ögon. Filmbetyget för denna film är helt klart 5/5. 

Jag måste verkligen uttrycka mig om den här filmen. Richard Gere och Edward Norton i "Primal Fear" från 1996. Detta är Nortons debut film, och han öppnar sin karriär med en grymt bra grund. Enligt mig är det den bästa filmen han agerat i, han har begåvning för att agera det märks tydligt. Richard Gere tycker jag gör bra ifrån sig även han, dock har jag inte sett mycket filmer han varit delaktig i så kan inte riktigt jämnföra om han gjort bättre roller. Endast American Gigolo, när han var ung och rask. Men absolut duktig är han! Jag lade märke till Jon Seda som även spelar i "The Pacific" att han agerade bättre i den här än "The Pacific". Tråkigt nog har han inte fått så jätte många filmroller nuförtiden. 

Richard Gere som spelar Martin Vail Hans har ett jobb att försvara, speciellt om ett fall kommer att göra så att hans namn kommer dras upp extra mycket. När Vail hör att en urfattig pojke (Edward Norton) har blivit anklagad för mord på en lokal ärkebiskop så tar han sig an fallet, angelägen om medias intresse. Lite vet han, det kommer att nysta upp saker som inte är så trevliga. Detta kommer att testa honom...frågan är om han håller!

Filmen är verkligen inte den typiska rättsalsfilmen, då den bjuder på en twist som jag verkligen föll smak för. Det är skönt att se filmer som inte är så förutsägbara, och denna ligger i den kategorin. Musiken, fotot och regin, excelente! 

Mitt betyg för den här filmen är en stark 4/5.

Andra filmen med Steve McQueen som jag ser nu denna vecka. Den här filmen heter "The Thomas Crown Affair" och är ifrån 1968. Det finns även en nyare från 1999 med Pierce Brosnan, dock gillar jag inte han så jag ska nog låta bli att kolla på den filmen. Man ska ju inte fatta tycke för någon egentligen tycker jag. Men Pierce Brosnan tycker jag är för smörig, och alldeles för salongsberusad i alla hans roller. 

Filmen handlar om Thomas Crown som är en ung framgångsrik miljonär som lyckas genomföra ett (nästan) perfekt brott genom att anställa fyra män som rånar hans bank och dumpar pengarna i en soptunna på en kyrkogård. Men bankens försäkringsbolag tänker inte låta rånet förbli ouppklarat, de hyr in en specialist, Vicki Anderson, som börjar nysta i fallet. Snart riktas hennes misstankar mot Thomas Crown. Men hon hade inte räknat med att hon skulle bli kär i honom.

Filmen har mycket bra egenskaper, Thomas Crown som spelas av Steve McQueen som vanligt gör en lysande prestation. Vicki Andersson som spelas av Faye Dunaway gör riktigt bra ifrån sig som skådespelerska. Vissa scener gör hon lite sämre ifrån sig. Fotot är riktigt snyggt, även musiken är riktigt skön men kanske inte passar alltid till vissa scener, men är ändå dugligt gjort. 

En Oscar belönades denna film med för bästa originella låt, "The Windmills of Your Mind" som skrevs av Michel Legrand, Alan Bergman och Marilyn Bergman och Noel Harrison bidrar till att sjunga. 

Filmen är ibland ganska ojämn men annars en smart film som även ger ett gott skratt och ett bra slut. Mitt betyg av den här filmen är 4/5. 

Har suttit och tittat på "The Great Escape" från 1963 med Steve McQueen som jag älskar. Han var suvurän i Bullit, en film ni måste se. "The Great Escape" baseras på en verklig historia om hur nazisterna omedvetet skapade det "bästa" rymningsteam i militär historia. Dem öppnade 1943 Stalag Luft North, ett fängelse med maximal säkerhet designat för att ingen ska kunna rymma.

Här gör Steve McQueen en grym prestation i sitt skådespel, men dock har han inte chansen att visa det tillräckligt. Musiken är riktigt skön och fotot från old school tiden är ju något jag har en stor kärlek för. Jag har aldrig gillat att tyskar i filmer har fått prata amerikansk, dem gör det här. Men de blandar mellan amerikansk och tyskt. Filmen är helt klart något att lägga sina blickar på, dock är den 2 timmar och 52 minuter lång. Jag ger den 4/5 .