Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg
Visar samtliga inlägg i kategorin Filmfakta.

Ingrid Bergman

Ingrid Bergman har jag valt att skriva lite om, många kanske har "glömt" bort henne lite. Men hon är faktiskt rankad till den fjärde bästa kvinnliga stjärnan av Amerikansk film genom tiderna av American Film Institute. Hon har vunnit tre Oscars, två Emmys och en Tony Award för Bästa Kvinnliga Huvudroll. Hon är mest förknippad med "Casablanca" (1942). Man känner sig lite stolt över att en svensk har kommit så långt, och att hon är en sådan respekterad skådespelerska. 

Ingrid föddes 29 Augusti, 1915 i Stockholm. Hon levde med sin svenska far, Justus Samuel Bergman och sin tyska mor, Friedel Adler Bergman. När hon var tre år gammal, dog hennes mor. Hennes far, som var en konstnär och fotograf, dog när hon var tretton år gammal. Några år innan han dog, ville han att hon skulle bli en operastjärna och tog sång lektioner i tre års tid. Men hon visste alltid från början att hon ville bli en skådespelerska, ibland bar hon sin mammas kläder och gjorde pjäser i hennes fars tomma studio. Hennes far dokumenterade alla hennes födelsedagar med en lånad kamera. '

Efter hans död, var hon skickad för att bo hos sina släktingar. När hon blivit 17 år, var hon beviljad att genom en chans att bli en skådespelerska att gå med i en tävling om att skådespela i Kungliga Dramatiska Teatern. Efter hon stigit av scenen sa hon: "När jag gick av scenen var jag i sorg, jag var på en begravning. Min egen. Det var den död på mitt kreativa själv. Mitt hjärta hade man brutit ... De trodde inte att jag ens var värd att lyssna på, eller titta på." 

Hur som helst så var hennes intryck fel, när hon senare träffade en av domarna som beskrivde hur dem andra såg hennes prestation: "Vi älskade din säkerhet och din oförskämdhet. Vi älskade dig och sagt till varandra att det inte fanns någon anledning att slösa tid som det fanns massor av andra aktörer i framtiden. Vi behövde inte slösa någon tid med dig. Vi visste att du var en naturlig och bra. Din framtid som skådespelerska avgjordes."

Som resultat fick hon ett stipendium till stat-sponsrade Kungliga Dramatiska Teatern, där Greta Garbo hade några år tidigare också fått ett liknande stipendium. Efter några månader fick hon en roll i en ny pjäs. "Ett Brott", av Sigrid Siwertz. Ännu var detta mot de vanliga metoderna på skolan, noterar Chandler, där flickor var tvungna att genomföra tre år av studier innan man kunde få sådana skådespelarroller. Under hennes sommarlov, var hon också anställd av en Svensk film studio, som led till att lämna sin skola för att arbeta med filmer på fulltid, efter bara ett år. Hennes första filmroll efter att ha lämnat Kungliga Dramatiska Teatern var det en liten roll i "Munkbrogreven" från 1935 (hon hade även innan deltagit extra i filmen "Landskamp" från 1932). Senare spelade hon i dussins av filmer i Sverige som "En Kvinnas Ansikte", som senare spelades om på nytt till "A Woman's Face" med Joan Crawford, och en film i Tyskland, "Die Vier Gesellen" (1938).

Bergmans första roll i Amerika kom när Hollywood producenten David O. Selznick tog henne till Amerika för att spela i "Intermezzo: A Love Story", en engelsk språklig ny-inspelning av den Svenska filmen "Intermezzo". Hon kunde inte prata engelska och hon var osäker på att den Amerikanska publiken skulle acceptera henne, hon förväntade sig att göra klart denna film och åka tillbaka hem till Sverige. Hennes man, Peter, bodde kvar i Sverige med deras dotter Pia. I den här filmen spelade hon rollen som en ung piano ackompanjatör mot Leslie Howard som en känd teknisk mycket skicklig konstnär inom violin. 

Hon kom till Los Angeles 6:e Maj 1939, och stannade hos Selznicks hem tills hon kunde hitta någon annan bostad. Enligt Selznicks son Danny, som då var ett barn, berättade att hans far hade något oroligheter om Ingrid: "Hon talar inte engelska, hon var för lång, hennes namn lät också tyska, och hennes ögonbryn var för tjocka." Men hur som helst var Bergman snart accepterad utan att ändra sin stil eller namn, som tidigare var föreslaget av Selznick. 

"Intermezzo" blev en enorm succé och för resultat blev Bergman en stjärna. Filmens regissör, Gregory Ratoff, sa "Hon är sensationell," som en skådespelerska. Detta var "känslan över hela uppsättningen", skriver "Life".

Efter gjort färdigt en sista film i Sverige och dykt upp tre måttligt lyckade filmer (som inkluderade "Adam Had Four Sons", "Rage in Heaven" och "Dr. Jekyll and Mr. Hyde") i USA, Bergman spelade mot Humphrey Bogart i klassiska filmen från 1942, Casablanca. Som fortfarande kvarstår som hennes bäst-kända roll. I den här filmen, spelar hon rollen som Ilsa, den vackra Norska frun till Victor Laszlo, spelad av Paul Henried, en "illegal anti-nazist hjälte" som är i Casablanca, säkert från Nazisterna. Bergman antydde inte att "Casablanca" var hennes favorit framträdanden. "Jag gjorde så många filmer som var viktigare, men det enda folk någonsin vill prata om är om den med Bogart." Hur som helst några år senare, fastlade hon: "Jag tycker om Casablanca att den har ett eget liv. Det är något mystiskt över det. Det verkar inte ha fyllt ett behov, ett behov som var där innan filmen, ett behov som filmen fyllde." 

Ett år senare efter "Casablanca" spelade hon en roll som Maria i filmen "For Whom the Bell Tolls" (1943), som var hennes första färg-film. För hennes roll fick hon sin första Oscar-nominering för Bästa Kvinnliga Huvudroll. Året därpå fick hon en Oscar för Bästa Kvinnliga Huvudroll i filmen "Gaslight" (1944), en film som George Cukor regisserade. Bergman fick även roller i Alfred Hitchcock filmer "Spellbound" (1945), "Notorious" (1946) och "Under Capricorn (1949).

Bergman beundrade starkt två filmer av den Italienska regissören Roberto Russellini som hon hade sett i USA. 1949, skrev Bergman till Rossellini, och berättade sin beundran, och förslog att hon ville göra film med honom. Detta ledde till att hon blev i castingen av filmen "Stromboli" (1950). Under produktionen, började Bergman bli förälskad med Rossellini, och det blev en affär mellan dem. Bergman blev gravid med Rossellinis son, Renato Roberto Giusto Giuseppe ("Robin") Rossellini. Denna affär ledde till en stor skandal i USA. Som resultat av skandalen, begav sig Bergman till Italien, och lämnade sin man och dotter, som ledde till en publicerad skilsmässa och en kamp för deras dotter. Bergman och Rossellini blev gifta 24 Maj 1950. De fick tvilling döttrar: Isabella Rossellini, en skådespelerska och modell, och Isotta Ingrid Rossellini, en professor av Italiensk litteratur. 

Efter att ha separerats från Rossellini, började Bergman spela i Jean Renoirs "Elena and Her Men" (1956), en romantisk komedi. Senare fick hon en roll i filmen "Anastasia" (1956), Bergman gjorde en stor comeback till den Amerikanska publiken och hon vann Oscar för Bästa Kvinnliga Huvudroll för andra gången. Priset togs emot av hennes vän Cary Grant. Bergman ville inte vara med tills 1958, då hon presenterade Academy Awards för Bästa Film. 

Bergman blev en av elite skådespelerskorna då hon tog emot sin tredje Oscar för Bästa Kvinnliga Biroll för hennes prestation i "Murder on the Orient Express" (1974). 

Hennes sista roll blev i miniserien "A Woman Called Golda" (1982) och hon fick sin andra Emmy för Bästa Kvinnliga Huvudroll. Fyra månader efter filmandet till filmen dog Ingrid Bergman. 

Bergman dog 1982 på hennes 67:e födelsedag i London, på grund av en lång kamp med bröstcancer. Hennes kropp var kremerad i London och hennes aska togs till Sverige, där en del var spridit i havet och vid restplatsen vid hennes föräldrar. 

Enligt biografen Donald Spoto, var hon "Förmodligen den mest internationella stjärnan i vår historiska underhållning."

Med mina egna åsikter så avgudar jag hennes sätt att tänka, att hon aldrig tänkte på pengarna. "Jag är en skådespelerska och jag är intresserad av att agera, inte för att tjäna pengar." Detta var nog den absolut längsta inlägget jag någonsin gjort. Men jag ser henne så fruktansvärt intressant! 

Här kan ni kolla hela hennes filmografi kronologiskt: http://en.wikipedia.org/wiki/Ingrid_Bergman_chronology_of_performances

Publicerat klockan 23:25, den 6 maj 2010
Har fått 2 kommentarer
Postat i kategorin Filmfakta och taggat som filmfakta, ingrid bergman,

Michael Caine

Jag beundrar den här skådespelaren, verkligen. Visste direkt när jag gick igenom lite på imdb så tänkte jag, Michael Caine han måste jag skriva om. Han har varit med i över 100 filmer med storfilmer som "The Dark Knight", "Batman Begins", "The Prestige", "En Bro För Mycket" och snart den kommande filmen "Inception" som Christoffer Nolan regisserar. 

Maurice Joseph Micklewhite var född 14 mars 1933 i Rotherhithe i sydöstra London. Han växte upp i Camberwell, London, och under andra världskriget evakuerade han till North Runcton, i Norfolk. 1944 klarade han sitt 11-plus examen som gjorde att han vann ett stipendium till Hackney Downs Grocers School. Efter ett år där flyttade han till Wilson's Grammar School i Wallington, Södra London, som han lämnade efter han fyllt 16 för att han erhållit Skol Certifikat i sex ämnen. Senare arbetade han lite som lagringstjänsteman och budbärare för ett filmbolag i Victoria Street och för filmproducenten Jay Lewis i Wardour Street. 1952 när han blev kallad för att göra sin värnplikt, tjänade han i Brittiska Armens infanteri regemente. 

När Michael först blev en skådespelare, bytte han sitt scennamn till "Michael Scott". Hans agent informerade honom snabbt därefter och sa att det fanns redan en annan skådespelare som använde det namnet, så att han fick komma upp med något nytt namn snarast möjligt. När han pratade i telefon från en telefon box i Leicester Square, London, letade han efter inspiration, noterat att "The Caine Mutiny" syntes vid Odeon Cinema, och han beslöt sig för att ändra sitt namn till "Michael Caine". 

Under 60-talet började hans karriär i Horsham, Sussex. Han svarade på en annons för en inspicient (ansvarar för personerna och föremål finns på rätt plats vid rätt tidpunkt) för Horsham-baserade Westminister Repertory Company. Detta ledde till fler roller på Carfax Scenen. Efter ett dussins av små TV roller, tredde Caine fram i publikens ögon som den överklass britiska armé officern Gonville Bromhead VC i Zulu från 1964. Detta bättrade på att han blev mer synlig för han använde en regional brytning, istället för en standard engelska som hitherto ansåg vara propert för film skådespelare. Zulu var nära följt av två av hans bästa kända roller: the spy Harry Palmer i "The Ipcress File" (1965), och kvinno titel karaktären i "Alfie" (1966). Han spelade Palmer i fyra mer filmer, "Funeral in Berlin" (1966), "Billion Dollar Brain" (1967), "Bullet to Beijing" (1995), "Midning in Saint Petersburg" (1996). Caine gjorde sina första filmer i USA 1966, efter en inbjudan från Shirley MacLaine för att spela mot henne i "Gambit". Under hans första två veckor, medan han stannade på "The Beverly Hills Hotel", mötte han sina vänner John Wayne och agenten "Swifty" Lazar. 

Under 70-talet efter att ha jobbat med "The Italian Job" fick Caine en huvudroll i filmen "Get Carter" (1971), en brittisk gangster film. Han blev senare upptagen med succéerna "Sleuth" (1972), "The Man Who Would Be King (1975), Sean Connery som bi-roll och regisserat av John Huston(som han fastslog att det är filmen han vill bli ihågkommen efter hans död). 1976 dykte han upp i filmatiseringen av Tom Mankiewicz av Jack Higgins novell, "The Eagle Has Landed, som "Oberst" (överste) Kurt Steiner. Han medverkade även i filmen "A Bridge Too Far" (1977). 

I slutet av decenniet flyttade han till USA, men hans val var ofta kritiserat - han erkännde också och har sedan dess gjort många nedsättande kommentarer om att delta i många filmer han visste var dåliga endast för pengarnas skull, trots att han skulle arbeta med Hollywoods högt ansedda regissörer som Irwin Allen, Richard Fleischer, Michael Ritchie och Oliver Stone. Michael Caine gjorde i snitt två filmer per år, men dessa inkluderade misslyckanden som Oscarnominerade "The Swarm" (1978), "Ashanti" (1979) (som han hävdade vara de två sämsta filmerna han gjort någonsin). Alla dessa filmer som misslyckats har med åren blivit kultfilmer vid hans fans idag. Hans succé filmer var under 1978 Oscarvinnaren "California Suite", Golden Globe nominerade "Dressed to Kill" 1980, "Escape to Victory" 1981, "Deathtrap 1982 och Oscarsnominerade "Mona Lisa" 1986. 

Under 90-talet var det en mager tid för Caine, han hittade bra roller sämre. Under 00-talet blev det mer att hugga i. "The Cider House Rules" (1999), som han vann sin andra Oscar för, "Miss Congeniality" (2000), "Last Orders" (2001), "The Quite American" (2002) och många andra som hjälpte honom att rehabilitera sitt rykte. Många av Caine's klassiska filmer har blivit omgjorda till den yngre publiken, som inkluderar "The Italian Job", "Get Carter", "Alfie" och "Sleuth". Caine spelade även i filmen "Austin Powers: Goldmember" (2002) som Austins pappa. 2005 fick han spela "Bruce Waynes" buttler "Alfred Pennyworth" i första produktionen av Batman filmserien. 2006 dykte han upp i filmerna "Children of Men" och "The Prestige". Under 2007 var han med i "Flawless", och under 2008 repriserade han sin roll som Alfred i uppföljaren "The Dark Knight". 

Caine har blivit Oscarnominerad sex gånger. Han vann sin första Oscar för filmen "Hannah and Her Sisters" (1986), och hans andra för "The Cider House Rules" (1999). Han blev utsedd till "Commander of the Order of the British Empire" (CBE) 1992 under "Queen's Birthday Honours", och år 2000 blev han adlad som Sir Maurice Micklewhite, CBE. 



Riktigt cool snubbe, något att kolla upp ni som inte hört talas om den här grymma killen. Längtar verkligen tills man får se "Inception" med Leonardo Di Caprio och Michael Caine. Christoffer Nolan är så genialisk, så filmen kommer nog inte bli mer än extremt lyckat. 
Publicerat klockan 00:42, den 29 april 2010
Har fått 2 kommentarer
Postat i kategorin Filmfakta och taggat som filmfakta, michael caine, leonardo di caprio, christoffer nolan,

Steve McQueen

Tycker personligen den här skådespelaren är väldigt intressant och inte många som har lagt märke till honom i min generation.  Så ni som är filmintresserade bör kolla på hans filmer om ni inte redan har det.


Terrence Steven "Steve" McQueen även kallad för "The King of Cool" föddes den 24 mars 1930 i Beech Grove, Indiana. Steve växte upp utan sin far och hamnade som bråkig tonåring på ett ungdomshem i Chino, Kalifornien. Ungdomshemmet satte han på rätt väg, och började arbeta som skogshuggare samt oljefältsarbete och strandgodssökare. Mellan åren 1947-1951 gjorde han militärtjänst i den amerikanska marinen. Under militärtjänstgöringen tillbringade han 41 dagar i arresten på grund av ogiltig frånvaro. Efter att han lämnat militären 1951 hade han åter en rad olika arbeten, som t.ex. bartender och tv-reperatör. 1952 började han med teater och slöt sig till Neighborhood Playhouse i New York och studerade teater bl.a.  Uta Hagen. Teatern ledde honom så småningom till tv och snart kom han till filmer där han bland annat hade en roll i kultfilmen "Faran från skyn" (The Blob, 1958).


Han fick sitt genombrott i TV-serien "Wanted :  Dead or Alive" 1958 och han spelade en roll i John Sturges film "Nätternas eld" (Never So Few, 1959) med Frank Sinatra. Därefter gav Sturges honom en huvudroll i "7 vågade livet" (1960) som blev hans filmge nombrott. Hans filmkarriär tog snabbt fart med roller i andra storfilmer, exempelvis "Den stora flykten" (The Great Escape, 1963) och "Äventyraren Thomas Crown" ("The Thomas Crown Affair, 1968). Han blev väldigt snabbt en ikon genom sina roller som den tuffe med glimten i ögat (exempelvis polisen Frank Bullitt). Under 1960- och 1970-talen var han en av dem mest högst betalda och populäraste stjärnor. Steve McQueen var Steven Spielbergs första val till filmen "Close Encounters of the Third Kind".  Enligt Spielbergs dokumentär av filmen berättade han att Steve McQueen och han själv möttes i en bar där McQueen drack öl efter öl. Innan han lämnade baren sa McQueen att han inte kunde acceptera rollen eftersom han inte kunde gråta på replik. Rollen erbjöds senare till Richard Dreyfuss.


McQueen visade stort intresse för att spela Rambo karaktären i "First Blood" när David Morrell's novell kom 1972, men producenterna sa nej på grund av hans ålder. Han blev senare erbjuden för titel rollen i "The Bodyguard" (med Diana Ross) när den var först föreslagen 1976,  men filmen kom inte fram till produktionen tills efter McQueens död.


Han var mycket motorintresserad och en duktig förare privat, som han visar i filmerna Bullitt (1968) och Le Mans (1971). De senare framgångarna under 70-talet var "Rymmarna" (The Getaway), Papillon och Skyskrapan brinner!.  Under inspelningarna till "Getaway" träffades Ali MacGraw som senare gifte sig med Steve. Innan äktenskapet med MacGraw var han gift med Neile Adams och en kort period före sin död var han gift med Barbara Minty.

McQueen dog av lungcancer 1980 i Ciudad Juárez, Chihuahua, Mexico när han nådde 50 års ålder.

Här är hans filmografi (allt är på engelska):

Japp för att sammanfatta med min egen åsikt, så var han är grymt bra skådespelare, synd dock att han dog vid sån tidig ålder. Annars kanske man hade fått se han i en film nu med Sean Connery, vem vet? ;) Hoppas ni tyckte det var kul att läsa lite om han. Kommer nog i framtiden slänga upp mera sånt här och mer recensioner. Jag lägger bara upp recensioner på gamla filmer by the way, så ni vet. Finner mer gamla filmer mycket mera intressantare. Det kanske finns några av mina läsare som också känner samma sak.

Mycket av det jag har min källa ifrån är Wikipedia, men även några andra. Om ni vill veta mer specifikt så maila mig på marcuscvjet@gmail.com

Publicerat klockan 16:31, den 22 april 2010
Har fått 2 kommentarer
Postat i kategorin Filmfakta och taggat som filmfakta, steve mcqueen, bullitt, the thomas crown affair, the hunter, tom horn, an enemy of the people, dixie dynamite, the towering inferno, papillon, the life and legend of bruce lee, the getaway, junior bonner, on any sunday, le mans, the reivers, think twentieth, the sand pebbles, nevada smith, the cinncinnati kid, baby the rain must fall, love with the proper stranger, soldier in the rain, the great escape, the war lover, hell is for heroes, the honeymoon machine, girl on the run, somebody up there likes me, never love a stranger, the blob, the great st. louis bank robbery, never so few, the magnificent seven,